Vi alla har våra bra dagar och dåliga dagar.
Alla har dem, alla älskar/hatar dem...
Alla gråter ibland...

Men när man har hållit på att klättra upp för hålet i över 2 hela år så borde det väl se lite ljusare ut?

När man haft den här saken sittandes på axeln i över 2 år så borde den ju hittat något roligare att syssla med...
 
När man har lyssnat till samma röst i över 2 år så borde man ju lära sig att stänga av...

Jag kan sätta mig på ett ställe en stund och inom några få sekunder är jag som borta... det är helt blankt... inte en enda tanke i hjärnan... tills jag till slut vaknar upp och inte ens vet vad jag håller på med. Kan vara på ett helt nytt ställe... kan ha skrivit något... kan ha gjort något.
Som en hemsk blackout.
Kan resa mig upp, gå iväg en bit, för att sedan vakna upp på golvet. Märker då att jag inte svimmat, utan verkligen satt mig ner utan att veta om det... bara sitter där... stirrandes.
Men sen är allt på topp igen.
Jag vill helt plötsligt bara springa runt och hoppa, skutta, skrika ut all energi. Det är som ett riktigt uselt sätt att ladda batterierna.

Men ja... jag tycker den här jävla miniatyr Lucifer kan dra tillbaks dit därifrån han kom! Det var intressant i början. Spännande och det hjälpte mot allt men nu är du tamejfan bara ivägen!! Jag vet att du säger sanningen och att den bara är hemsk. Men man kan väl nån gång i sitt liv få tro att allt är bra?