the way I feel
This must be some strange disease

En konstig fråga som jag funderat på idag:
Vad skulle folk egentligen välja om (vi tar mig som exempel) jag sakta men säkert tynade bort i någon slags hjärnsjukdom, eller att jag dog helt plötsligt? Den ena för ju med sig att den sista tiden av mina levnadsår kommer jag varken kunna prata med eller minnas någon av de jag känner. Ni kommer inte kunna kommunicera med mig, men jag är fortfarande vid liv. Den andra så finns jag inte mer men ni slipper minnas tillbaka på min sista tid där jag var okontaktbar. Man kommer minnas något roligare. Båda två är hemska och man vill inte välja någon av dem alls!!!

Jag vet... jag är konstig.

Förutom att jag gått och grubblat på den där tankeställaren så har vi besökt Hagfors idag. Snabb visit hos morbror och även en sväng in i affären där. Och... jag försvinner en liten stund, går i mina tankar och upptäcker att mamma är borta helt plötsligt. Går tillbaka och hon står och pratar med några främlingar enligt mig. En yngre kille och en medelålders kvinna. Börjar sakta men säkert närma mig dem. Och helt plötsligt får mamma syn på mig och frågar killen...
- Känner du igen den där typen???
Han nickar sakta... Och jag bara WTF???? Vem fan är det där??? Hur känner han mig?? Hur känner den där kvinnan mig??? Vilka är dessa varelser???!!!!
Sen frågar mamma mig om jag känner igen grabben.
- Ehh... erm... njaa... hmm... Nej.
Jag skämdes ganska rejält när jag fick reda på svaret om vilka dessa människor är.
- Haha, denna grabb är släkt med dig! Och kvinnan är hans mamma. Det är Robert, Jenny! Din kusin...
Jag skämdes inte länge men nog var jag paff ett tag alltid!! Har ju inte sett den där ungen på 10000 år!! Hans brorsa här jag sett oftare men tro inte att jag minns honom bättre för det!!
Nu slog det mig heöt plötsligt att jag börjar bli gammal!!! Robert är redan 18 och jag 17!
Jag gillar inte detta... vill inte bli äldre nu!! 17 får räcka!!
Jag skulle inte känna igen Martin (roberts lillbrorsa) heller om jag mötte honom. Linda och Stefan skulle det nog ploppa upp en liten minnesbild i alla fall. Den som är värst är ändå Rikard! Honom vet jag bara om, vet inte hur han ser ut, träffar honom aldrig! Kul liv man har när man inte känner igen släkten...
Pappas sida är MYCKET bättre kan jag lova! Mycket, mycket bättre!!! De träffar man ju typ en gång i månaden så minnet hålls färskt!

Aja, det var ju ett litet äventyr i alla fall. Tur att man själv inte ändrats något över huvudtaget sen senaste det var släktträff, hehe!